Att stå emot impulserna – om kampen och vardagen med OCD

Hur är det att leva med tvångssyndrom samtidigt som man försöker upprätthålla ett fungerande vardagsliv? I denna intervju delar manusförfattaren och skådespelaren med sig av sina personliga erfarenheter av OCD – från de första tecknen i barndomen till insikten i vuxen ålder. Inför sitt deltagande på ODC-konferensen vill hon bidra med ökad förståelse för de mindre synliga sidorna av diagnosen och ge en inblick i de svåra avvägningar som präglar livet med tvångstankar.

Du arbetar som manusförfattare och skådespelare och driver ett produktionsbolag tillsammans med din syster. Hur började er kreativa resa tillsammans?
Vi var båda intresserade av kultur och film så vi startade upp ett projekt tillsammans med vår mamma, inte egentligen med intentionen att börja jobba ihop utan det växte fram organiskt när vi insåg hur kul det var. Eller det var ju inte alltid kul, efter det där första projektet hade vi tio riktigt panka och lite misslyckade år men det har nog också bidragit till att vi blivit ganska härdade. Klarade vi den tiden klarar vi allt.

Du lever själv med OCD. När började du förstå att dina erfarenheter handlade om tvångssyndrom, och hur har den insikten påverkat dig?
Det var först när jag flyttade hemifrån i tjugoårsåldern som jag fick höra om tvångssyndrom och insåg att det var det jag hade. Jag fick ganska intensiva tvång kring min lägenhet, tex blev jag besatt av att elledningarna inne i väggarna skulle fatta eld. Jag har fortfarande svårt att tänka för mycket på det utan att bli triggad. Det var väldigt befriande när jag förstod att det fanns en diagnos, att jag inte var ensam om mina tankar och att mycket jag gått igenom tidigare berodde på detta. 

Mitt tidigaste minne av "tvång-känslan" var att jag hade problem med att min sovrumsdörr var tvungen att vara öppen på ett särskilt sätt när jag var liten för annars trodde jag att jag skulle sväva ut i rymden och dö. Då fattade jag ju inte vad det var och jag skämdes jättemycket mycket även om jag inte kunde sluta. 

Många upplever att OCD ofta missförstås. Vad önskar du att fler visste om tvångssyndrom?
Jag har inte problem med att folk slänger sig med att dom har OCD även om det kanske mer handlar om att dom gillar att ha ordning, jag välkomnar alla in i OCD-klubben med glädje, då är vi fler som kan stötta varandra.  Däremot skulle jag tycka det var bra om fler olika typer av tvångstankar kunde normaliseras. Tankar kring renlighet eller brandfara kommer ju ofta upp men det finns ju många andra tvångstankar man kan ha men som det inte pratas lika mycket om. Exempelvis tvångstankar kring ens sexualitet, det plågar så många men ligger ju också väldigt mycket skam i samtidigt som det är en jättevanlig OCD att drabbas av. Eller tvångstankar kring ens relation och partner, att överdrivet mycket fundera över hur mycket man exempelvis älskar sin partner, det kan förstöra så mycket i livet om man inte får hjälp eller förstår att man har OCD.  

Finns det något som du själv hade behövt höra tidigare i livet, något råd eller en insikt, som du gärna delar med andra i dag?
Jag tror nummer ett för mig hade varit att få höra - du är inte ensam och nummer två - du är inte knäpp. Det kanske låter konstigt när jag har en syster och fler i familjen som också hanterar tvångstankar men när vi var yngre förstod vi inte vad det var och pratade inte så mycket om det. Vi har också olika typer av problem så för oss var det inte uppenbart att vi gick igenom  samma sak. Jag försökte också till varje pris dölja hur illa det var och vad mina tankar handlade om, folk är ju ganska bra på att dölja det som är jobbigast för en så där är det ju extra viktigt att finns en större förståelse kring OCD och vad man ska göra som ung om man tror man har det.

Vad hoppas du att deltagarna tar med sig från ditt pass på konferensen?
Jag skulle vilja ge en inblick i hur det är att ha ett "fungerande" liv med en "ofungerade" hjärna. Hur svårt det är att motivera sig att bli frisk när man ställs inför dilemmat: ska jag riskera att döda alla mina grannar genom att t.ex. lämna kvar mobilens laddare i väggen när jag går hemifrån eller ska jag ta den här chansen och träna lite i att stå emot mina impulser. Det är ett orimligt beslut som går emot varenda fiber i ens kropp men för att bli bra måste man göra precis det. Det kommer ju vara många deltagare på konferensen som har koll på det men jag kanske kan beskriva lite hur det känns.

Tack för att du hade möjlighet att dela med dig av dina tankar och erfarenheter! Vi ser fram emot att höra mer från dig på konferensen som går av stapeln 6-7 oktober 2026. 

 

Adina Romare är manusförfattare och skådespelare och driver tillsammans med sin syster Amanda Romare ett produktionsbolag inom film och tv. År 2025 medverkade hon i SVT-serien ”Tvångstango”, där tittarna får följa systrarnas KBT-behandling för OCD.

 

Blir du nyfiken och vill boka din plats på konferensen OCD kan du läsa mer och anmäla dig här >

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Fler artiklar från SIFU: